Vi i åk 1 och 2 och vår lärare Jan Erik på Samiska programmet besökte en skoldag Per och Dagny Kuhmunen och deras härkar här i Jokkmokk för vi skulle nämligen få lära oss bl.a. hur man tämjer renar.
Per och Dagny är renskötare i Sirges sameby ( Sveriges största) och familjen är känd för sina vita och extremt tama härkar, som de årligen går med i en renrajd under Jokkmokks omtalade vintermarknad. När de kommer med rajden bildas det alltid en stor klunga med folk runt dem, som bara trängs för att få se och fotografera rajden med de vita härkarna.
Då vi kom till dem möttes vi av en glad Dagny som var överlycklig att det kom så mycket hjälp som hon kallade det. Vi gick ner mot deras bakgård där de hade hagarna. I den första hagen var det två små vita kalvar och en äldre hanren, vilka ännu inte var riktigt tama och i de större hagarna var alla stora och ståtliga handjur. Dagny började med att visa de nytjärade akkjorna, som renarna ska dra på vintermarknaden. De såg mycket gamla och antika ut. Vi lyfte dom under tak så de inte skulle förstöras och Dagny tyckte att hon hade tur som fick hjälp av så många starka SMP:are. Efter det fortsatte vi mot dom större hagarna med renfoder som vi skulle ge till härkarna. När vi kom till en av hagarna blev vi mött av den mycket ståtliga ”bossen” Smiron med sina enorma horn och efter honom kom resten av härkskocken springande. Vi gav dem fodret och de glufsade snabbt i sig maten. Varje härk har sitt speciella namn efter ex. personlighet eller utseende. När de ätit var det dags för den dagliga promenaden för en av tamhärkarna och en av de vita småkalvarna som de höll på att tämja. Det är verkligen inte lätt att tämja en ren men Dagny har dom rätta knepen. Hon trädde en grimma på härken och den var mycket kramglad. Han blev mycket förtjust i Ella-Li och försökte pussa henne ett antal gånger. Vi tog med den till hagen där kalvarna var och hjälptes vi åt att kasta fast den ena av dem. Det var inte det lättaste att få fast den för den var mycket snabb och skicklig på att undkomma lassoöglan. Slutligen var det den superduktiga lassokastaren Sanna-Marja som lyckades fånga den efter första försöket. Efteråt ryckte hon bara lite på axlarna som om det inte var något märkvärdigt alls.
Men innan promenaden knöt Dagny fast härken och den lilla kalven i varsitt träd och lärde oss att göra ”härkknuten” och vi fick även veta att linan mellan renen och trädet inte får vara för långt så länge renen inte är helt tam. Renen kan bli jätteskrämd om det dyker upp något oväntat och den tar då världens sats och kan bryta nacken.
De två renarna fick nu stå fastbundna vid träden under tiden som vi gick in och värmde oss med en kopp hett te. Dagny berättade under tiden den ena historien efter den andra om renarna. Efter värmepausen var det dags för promenaden med renarna. Ella-Li fick äran att gå med den tama härken och Niila med den lite mindre tama eller rättare sagt den vilda kalven. Jag och Sanne-Ristin tolkade bakom. Efter promenaden så släpptes de tillbaka till sina hagar och vi sa hej då till dem.
Vi fick också spika upp renhudar på tork och lärde oss hur man spikar upp dem för att de ska få fin form. Plötsligt dök Per upp och han visade oss hur man flår bällingar. Han gjorde det så snabbt att man knappt hann blinka. Men efter det kan vi nu prova göra det själv och sedan sy våra egna bällingskor.
Det här var en mycket spännande och lärorik dag!
Taxt av Anne Nutti, Samiska programmet Bokenskolan
Besök på Jokkmokks naturskinn
Torsdag den 14/1- 2010 var vi, ett antal elever från Samiska programmet på Bokenskolan i Jokkmokk på studiebesök hos Anders Håkansson och Greta Huuva på Jokkmokks Naturskinn. Skinngarveriet ligger 1 mil väster om Jokkmokk i Dragnäs, som ligger vackert på en udde i Lilla Luleälv. Anders visade och berättade om företaget.
På garveriet garvar de renskinn och tar emot viltskinn av olika slag för beredning. De säljer även ogarvade renskinn som används vid tillverkning den samiska trumman. Företaget erbjuder även skavning, avhårning av råa hudar och kurser i garvning och beredning. Jokkmokks Naturskinn tar även emot björnskinn som de stoppar upp. Renskinnen garvas med bark av olika träslag som är hämtad från trakten. Arbetsmetoden som används är väldigt tids- och arbetskrävande och därför nästan utdöd idag. De använder sig av metoder som samer och andra naturfolk länge har använt sig av. Företaget är en stor tillgång för slöjdare, privatpersoner och andra företag. Det var intressant att få komma på studiebesök på garveriet.
Text av Sanna-Marja Tuorda
En dag i Parrenjárga
En fredagsmorgon. vände vi kosan direkt mot vägen norrut med Janne, vår lärare. Vi var på väg på en dagsutflykt, men inte till vilket ställe som helst utan till Maj-Doris Rimpi i Parrenjárga och det ligger en bit efter Ålloluoktavägen från Porjus. Vi skulle dit för att och kolla på renarna hon har i hagen och utfodrar. Efter vägen så såg vi i all hast en rödräv med ståtlig röd päls som nyfiket satt vid vägkanten och studerade alla förbipasserande. I Harsprånget ringer det i Jannes telefon, det är Maj-Doris som frågar vart vi har tagit vägen, vi skulle ju vara där nu , men än hade hon inte sett skymten av oss och renarna var hungriga. Det vara bara för Janne att lägga i en högre växel och trycka på gaspedalen lite djupare. Strax över nio svänger vi in på gården och vi möts av ett hejdundrande hundskall av hennes hund som var inne i huset. Vi går till baksidan av huset och där möttes vi av Maj-Doris. Vi blir genast insatta i jobb, hon har förberett med att sätta foder i massor av hinkar, vi tar varsin hink och går in i den första hagen där vi möts av hungriga renar. Vi sprider ut fodret i olika krubbor. Medan vi utfodrar renarna så berättar Maj-Doris historier om sina speciella renar, en del av dem hon berättar om är i hagen. Vi fortsätter framåt, hon har tre hagar, med ungefär 100 renar sammanlagt, som har haft turen att få komma hem till Parrenjárga och Maj-Doris. Vissa av renarna har varit där under vintrarna ända sedan de varit kalv och är därför väldigt tama och sociala. Renarna verkar stormtrivas där, i en av hagarna har de stora snöhögar som de klättrar på och i varje hage är det olika terrängtyper, både öppet och skog där de kan beta lav. Efter att vi har gett dem foder så får de även renlav. Laven är som godis för dem så därför så flockades alla renar runt oss när vi spred ut det. Hon visade oss även när hon matade en sarv som skadat benet. Hon gav den inflamationshämmande örter som hon plockat och torkat under sommaren. Nu var renarna nöjda och mätta men nu hade våra magar börjat kurra, vi begav oss in i Maj-Doris hus för att tillaga korv med bröd. Tur som vi har så kan Maj-Doris många berättelser från Jokkmokks fjälltrakter och hon har varit med om mycket, så medan vi åt berättade hon den ena storslagna berättelsen efter den andra. Hon berättade allt från den tiden då renrajderna fortfarande flyttade uppför Lulevattnet till gahnij, dem små underjordiska folken. Maj-Doris har ju även spelat mycket teater och hon berättade även en spännande historia när hon var runt Sverige och spelade teater. Alla hennes historier som vi fick ta del av gjorde så att tiden bara flög iväg. Helt plötsligt var klockan alldeles för mycket och det var dags för oss att vända hem till Jokkmokk igen. När vi satt oss i bilen och körde iväg konstaterade vi att det verkligen var värt att stiga upp tidigt på morgonen för att få besöka Maj-Doris i Parrenjárga och hennes renar.
Text av Ella-Li Spik
- Ella-Li Spik
- Anne Nutti
