2010-02-22

Hej.

Nu är det jag som ska blogga lite. Jag heter Jeanette Vilks och är projektmedarbetare i Snåsa.

Jag tycker om att ha många projekt på gång. Jag försöker lära mig sydsamiska, håller på med diverse slöjdprojekt och just nu har jag även börjat med släktforskning. Det kan vara svårt att få tiden att räcka till ibland, men det som är roligt har man oftast tid för. Den här veckan har jag, förutom att jobba, tänkt fortsätta sy på min boenge-skuvmie (barmkläde) som jag gör i pärla, och om det finns möjlighet, börja med att sy mig ett par goelke-gaamegh (skor i renskinn). Dessutom har jag hittat en hemsida för släktforkning så det kommer säkert gå åt några timmar där också. Det är vad jag har tänkt men vad det blir får ni veta mer om under veckan.

Jeanette

Vuoden 2010 talviolympialaiset järjestetään Vancouverissa, Kanadassa 12.–28. helmikuuta 2010. Useita suorituspaikkoja sijaitsee Richmondissa, Callaghan Valley'ssä, Whistlerissä ja Brittiläisen Kolumbian yliopistolla. Montrealin ja Calgaryn jälkeen Vancouver on jo kolmas kanadalainen olympialaisten isäntäkaupunki. Se voitti äänestyksessä Itävallan Salzburgin ja Etelä-Korean Pyeongchangin.

Jääkiekko on Suomen yksi seuratuimmista lajeista. Suomen joukkue vaikuttaa tänä vuonna ihan hyvältä. Ihmetyttää vain, että Jussi Jokista ei valittu mukaan joukkueeseen. Tänä aamuna Suomi voitti Saksan 5-0 ja torstaina Valko-Venäjän 4-2. Suomen alkuerälohkossa on Valko-Venäjä, Saksa ja Ruotsi. Tänäkin vuonna pääsemme siis antamaan naapureillemme turpiin heti kisojen alkuun.

Suomi ei ole ikinä voittanut olympialaisia, mutta sai hopeaa vuonna 2006. Toivotaan kaikki tänä vuonna Suomen voittoa, tekin siellä Ruotsissa.

/Ola Länsman

2010-02-12 Fredag

Vaknade upp och kollade ut genom fönstet. Solsken! Riktigt solsken! inte bara en skymt av solen, utan självaste solen stod högt på himlen och lös in genom fönstret. En efterlängtad syn efter månader av mörker. Jag blev glad av denna perfekta start på dagen, och kände mig fylld med energi. En långpromenad med renarna idag lät som en bra idé. Så jag fikade, klädde på mig, fyllde en hink med lav och gick ut. Jag började med att ta kalven. Jag hade redan planerat ut en längre runda, men den skulle bli med Gáiru eftersom han är i mer behov av "människo-träning" än kalven. Så jag började att gå med kalven den vanliga rundan, men istället för att svänga av hem så gick vi åt andra hållet istället. Vi hittade ett gammalt skoterspår att traska efter (en light-version av djupsnö-promenaden, kallar jag det). Det gick väldigt bra och kalven var också väldigt samarbetsvillig idag, som att den också kände av den efterlängtade strålande solen som sken och även värmde (ytterst lite, men ändå!) i våra ansikten. Sen bar det av hemåt igen och byta ren.

Jag knöt kalven i ett nytt träd, så den får färsk snö och tog sen lös Gáiru från trädet. Sen ut på promenad!

Det blev alltså en längre runda än vanligt, bara för att det var så underbart väder men dessutom för den extra träningens skull. Efter att gått en bit, så hör jag en skoter närma sig (inte så konstigt, med tanke på att jag går efter ett skoterspår). Och jag tänkte "Hjälp, hur ska nu det här gå? Renen kommer ju att få panik av skotern." Sen får jag även syn på skotern, som fortsätter gasa i samma takt (fast den säkert också sett mig, med en ren). Och då blev nästa tanke "vilken idiot, sakta ned eller sväng av skoterspåret innan det är för sent...". Och just innan skotern är så pass nära så att den måste sakta ned eller stanna, så svänger den av skoterspåret. Fortfarande i samma snabba takt. Och då ser jag, gissa vem? Som en påminnelse från gårdagen.. Grannen.

Men renen fick inget panik-ryck. Den stod där bakom mig, helt stilla och brydde sig inte om skotern som gasade om oss och försvann. Så jag ryckte då bara på mina axlar och tänkte att det här var ju en lugn ren. Promenaden fortsatte. Och efter ännu ett tag, när jag stannat upp för en fotopaus (hunnit ta några foton) så får Gáiru en panik-attack. En riktig en, hoppar och rycker och stegrar sig runt. Jag håller på att flyga i backen, men det gäller att vara steget före och se när renen planerar nästa ryck. Då gäller det bara att se till att ha ett fast tag om linan och stå stabilt med kroppen. Men jag hinner bli förbannad på han, och till och med hotar honom med slakt om han inte skärper sig. Vad flög i han?

När han äntligen lugnat ned sig någorlunda, så att det går att gå igen. Så ser jag sen, långt bort i skoterspåret syns två stycken människor. När jag närmar mig konstaterar jag att de skidrar, eller? De har ju stavar och rör sig som att de skidrar, med vad är det de har på fötterna egentligen? Något som ser ut som snöskor. Jag förstår min kära ren då, att det är ljudet av de här människorna som gjort att han flippade ur tidigare, och han är förlåten. Människorna har stannat upp och ställt sig bredvid skoterspåret, så jag kan ta mig förbi. De tittar nyfiket på mig och renen och jag förstår att de är turister. När Gáiru sen strejkar, just innan vi ska gå förbi dem (de är tydligen lite skrämmande) så passar de då på att fråga mig lite om renen. Jag svarar artigt men sen ser jag att det är dags att röra sig innan en andra panik-attack kommer. Så sen fortsätter promenaden, hemåt. Hemma i hagen, knyter jag Gáiru i ett nytt träd så även han får färsk snö. Och ger bägge renarna sen lav, innan jag går in i huset igen. Utmattad och svettig efter att fått brottas med Gáiru än en dag. En dusch nästa!
 
/Leila

2010-02-10 onsdag

Idag kom jag hem från skolan och kände kylan ute, en tanke om att bara krypa ned i sängen smög sig in i min skalle. Men så hörde jag en skälla från våra renar ute i hagen, och påmindes om de två renar jag knytt igår som ska promeneras med idag! Sagt och gjort. Jag gick in i huset, bytte till varmare kläder, fyllde en hink med renlav och trotsade kylan ute. Jag började med att gå med kalven som jag gick med igår. Det blev en kortare promenad med den idag. Den gick väldigt bra att gå med, endast lite seg vissa gånger. Skräcken för buskarna var obefintlig.

Efter vi tagit vår korta lilla runda, så gick vi tillbaka till hagen. Där knöt jag den igen vid samma björk. Sen vände jag mig om och kollade på min variek, som gjorde några försök att rycka undan från mina närmande steg. Men linan som den var fast i hindrade dess rymningsförsök.
Jag knöt lös den och tog ut den från hagen. Sen fyllde jag min ficka med lite av renlaven som jag fyllt i en hink (muta). Vi började med att gå uppåt, mot skoterspåret ovanför vårat hus. Jag stannade till en bit efter vägen och kollade på en gran som det hängde tjockt med hänglav i. Passande nog var den ett kort avstånd från skoterspåret, så jag såg det som en gyllene chans att försöka gå i djupsnö med renen. När jag själv plumsat de första stegen in i djupsnön så tog det tvärstopp. Jag vände mig om och där stod min variek, blickstill, envis och man såg riktigt i ögonen att det här skulle bli en envis kamp. Jag var tvungen att rycka ordentligt, riktigt dra med hela min kropp med linan vilandes mot höften, innan den ens rörde sig mot rätt riktning. Sen, när bägge väl stod där i djupsnö upp till magen, så fick han panik! Detta var inte populärt. Sen brottades vi där i snön ett tag innan jag tog mig upp på skoterspåret igen. Jag tänkte, att det kanske var lite väl tidigt att försöka med något sånt här. Det tror jag att jag sparar tills den blivit lite lugnare och tryggare med mig. Men svettig hann jag bli, trots de ynka 10 minutrarna i djupsnön. Jag såg en dokumentär med Anja Pärson härom kvällen, och hon tränar ju en hel del för att hålla sig i form. Om hon vill, så får hon gärna komma hit till Porjus och försöka gå med en bångstyrig ren i djupsnö. Väldigt bra träning, mycket effektivare med en halvtimmes "Porjus-träning" än en timme på motionscykeln.

Sen när jag gick där ett tag så började jag fundera, vad är det för skillnad mellan mina två renar som jag tämjer här nu? Och det verkar som att (hittills) Varieken verkar bättre att gå med, man behöver aldrig hålla hårt i linan efter för att den ska följa utan problem. Det kan ha någonting att göra med att jag gick med den redan förra året, när den var kalv. Men däremot är min kalv mycket lugnare, som mer van med människor och mig. Man kan röra sig utan att den hoppar till. Den är inte på helspänn hela tiden som min variek. Ett tips är som alla hört förut, man kan inte lära en gammal hund sitta. Utan ju yngre renen är, desto bättre går det att tämja den. Allra bäst är det att forma dem som kalv redan.

Men vad är det som avgör när en ren klassas som tam? Är det när man kan leda den, och den följer din minsta vink? Eller är det när den är så trygg med dig så den litar på dig? Detta är två olika saker, men renen kan fortfarande klassas som tam. det beror på från person till person. För mig betyder det mer när jag vunnit renens förtroende och lärt känna dens personlighet!
Något som jag själv uppmärksammat är att när en ren börjar bli trygg när man är ute och går med den, är först och främst att den inte ska ha svansen rätt upp (såklart). Sen är ett litet tecken: när det börjar nosa på marken. Det betyder att den inte längre har all sin uppmärksamhet riktad mot dig, den har alltså börjat vänja sig och acceptera dig.

En annan bra sak, som jag själv märkte förra året (när jag tämjde en annan kalv) är att för att få en bra ren som du går med, ska du kunna växla gång-tempo med den. Alltså, när man går snabbare ska den inte fortsätta gå i samma takt som innan, utan den ska också växla upp. Hur ska det annars gå när du skidrar med renen om den inte kan detta?

Morgondagens utmaning blir riktigt intressant, något som jag inte har testat förut men fick höra av min áhkku att man kan göra. Ska bli spännande, missa inte!
 
/Leila

2010-02-09 Tisdag

Idag, en vanlig tisdag, blev dag 1 för mitt tämjningsprojekt av renarna.
Vi tog in renarna i en mindre hage (efter att de renar som var där igår fraktats undan) och kastade fast två av mina "härk-ämnen". Kalven och min variek.
Kalven fick vi fast i första kastet och den knöts medan vi jobbade på att få fast den andra. Svettigt blev det trots de 15 -graderna ute. Men till sist blev även den andra fastkastad och knytt.

Vi knöt dom vid varsitt träd (i en lös knut runt en björk, annars fastnar linan i barken på andra träd) och sen tog jag lös kalven och tog ut den på en promenad. Den var lite nojig till en början efter allt som hänt (det är mycket för en kalv att springa runt i en hage, stressad medan människorna försöker kasta fast den) men efter att blivit fotade innan promenaden så slappnade den av, efter några steg. Sen gick den jättenbra att leda!

Jag hade med mig lite godis (renlav) i fickan som muta åt den. Det har jag lärt mig av min áhkku tidigare när jag tämjt renar. Då lär de sig att det är roligt att gå ut och gå, om de får mat medans. Så då gick jag en stund, sen så stannade jag vid ett passande träd som snön tyngt ned grenarna på. Där hängde det fullt med hänglav, som jag drog ned och matade kalven med innan det bar av en sväng till. Något jag märkte när vi gick där efter skoterspåret ovanför vårat hus, var att min kära kalv verkar lite rädd för småbuskar som sticker upp ur snön! Den strejkade som lite grann varje gång vi skulle passera de där små buskarna vid sidan av spåret. Mycket märkligt... men jag mutade den med "godiset" och till sist, så vande den sig vid att knata efter mig, trots de skrämmande buskarna.
Sen efter ett tag så stannade jag och förde försiktigt handen mot den, så den först fick nosa på mig. Sen så smekte jag den sakta från nosen och uppåt, till sist kunde jag klia den mellan hornen, som min áhkku lärt mig att man ska göra för att vänja renen vid handen. Men sen när jag skulle försiktigt börja klappa den efter kinden och bakåt mot halsen så reagerade den. Det tyckte den minsann inte om! Så den gjorde ett litet försök att lyfta benet och sparka mig för att visa sitt missnöje, men jag förstod vinken och kom fram till att det är nog för tidigt att börja med det än.

Något annat som isá lärt mig för några år sen är att: om du har problem att få renen att gå bakom dig (vilket jag inte hade nu, som tur var!), så ska man gå i djupsnö. Då följer renen dig i dina spår. Den blir tvingad att gå bakom dig, för att de tycker inte om att plumsa i djupsnön utan att få en mindre panikkänsla. Detta provade jag dock inte idag, eftersom det började sakta skymma ute och jag insåg att det kanske var nog för idag.

Så vi gick hemåt mot hagen igen. Sen knytte jag kalven i en björk brevid varieken och gav bägge renarna sen mossa. Då får de en belöning för att ha varit ute och gått och för att de sitter fast. Det är viktigt att lära dem att det är en positiv sak att vara ute och gå! Det är mycket sånt där psykiskt man ska tänka på med renar, och det gäller att ha tålamod. Men man blir belönad med en vän för livet! Och jag ser fram emot att ju mer jag håller på och arbetar med dessa renar, ju mer lär jag känna dem och deras olika personligheter.
Imorgon ska jag gå med varieken, så då ska ni få höra hur det gick!
 
Tjingeling tills dess /Leila

2010-02-08 Måndag

Hej!
Det är jag som är Leila Nutti, från "Jokkmokksgruppen" och det är då jag som ska blogga i veckan.
För att försöka göra det lite mer spännande så tänkte jag hålla mig till ett tema, så ni har någonting att följa varje dag! Eftersom mitt delprojekt handlar om Traditionell kunskap (att föra över den till den yngre generationen tycker jag är en viktig fråga för mig!), så har jag någon vecka före marknaden intervjuat min Áhkku bl.a. om hur man tämjde renar förr. Allt som hon lärde mig (en del tips och trick) ska jag försöka använda på något vis, så då tänkte jag: varför inte börja efter marknaden med det?! Och passande nog, eftersom jag tagit hem tre stycken renar tidigare i vintras som ska tämjas så ska jag då använda mig nu av denna nyvunna kunskap. Jag har redan tjuvstartat att gå med de här renarna tidigare i vinter någon gång, och jag måste säga att de verkar lovande på något sätt allihop.
Jag har min egna hankalv, en cuvges ránat som gick riktigt bra att gå med redan första gången och den blir bara bättre och bättre.
Sen har jag en fin variek (också min egen) som jag har gått med en gång ifjol vår. Den verkade inte fullt så lugn som kalven, men en ren har ett bra minne och den här renen har inte glömt mig. Så jag tror att med envishet och tålamod, blir det en fin härk.
Sist men inte minst, har vi tagit hem en mörk variek med bläs som är min isás. Min första tanke när jag gick med den var att den var helvild och troligen inte skulle kunna bli någon bra tamren, någonsin! Men efter att ha intervjuat min áhkku berättade hon att det är just såna renar, som det är lite låga i som blir fina kör/dragrenar. Så jag har inte gett upp hoppet om den.
Idag hade vi projektarbetsdag på skolan, och jag arbetade hemma. Men tyvär kunde jag inte gå med någon av dessa renar därför att vi har dem ute i en större beteshage, och för att kasta fast dem måste de in i vår mindre hage. Den är upptagen nu, eftersom det varit skiljning utanför Jokkmokk (Tuorpon sameby) i helgen och vi hade några renar där som sedan fraktades hem tills vidare. Istället har jag varit upptagen med att skriva ihop lite texter/sammanställa lite material och fundera över den gångna marknadsveckan.
Under marknaden har jag jobbat, gått på utställningar och vernissager, handlat sånt som bara dyker upp på en och samma plats en gång per år, och så har jag träffat folk... Nu när jag tänker på det så har jag hunnit med en hel del faktiskt och är riktigt nöjd med mig själv. Jag tycker marknadsveckan bara flygit förbi. Tänk nyss var det måndag, prick en vecka sen. Och då satt jag på samma plats här i mitt rum i Porjus och såg fram emot en rolig marknad, och jag ska säga: Jag blev inte besviken trots mina förväntningar! Nu sitter jag istället här med nästan lite ångest. Tänk att det redan är över, tänk att det är ett helt år tills nästa gång...
Det är verkligen någonting speciellt men denna marknad. En nästan magisk känsla. Kanske är det bara jag som känner så eftersom jag vuxit upp med detta, men jag tror nog att alla ni som läser det här kan känna igen er i samma känsla när ni tänker på Jokkmokks vintermarknad!
 
/Leila

Marknadsfredagen så fikade vi goda röding- och renstekssmörgåsar på Sameskolan, och vi är ungdomarna från Jokkmokk och Snåsa och vi som arbetar i projektet. Det var roligt att så många tog sig tid från marknadsvimlet med både arbete och nöjen för ett kort ”fikamöte”. Det är viktigt att träffas, för att det är så mycket lättare att arbeta tillsammans när man har mött dem man på distans ska samarbeta med.

På marknadslördagen var det fullproppat med människor på marknadsplatsen, Samernas, Ájtte och alla andra platser. Roligt, men trångt att ta sig fram. På söndag var marknaden över och lugnet lade sig. Jämförelsen mellan lördag mitt på dagen och söndagen ett dygn senare är verkligen total, en dag fullt med människor och fullt med rörelse, nästa dag lugnt och stilla. Men det är skönt, efter en intensiv och trevlig marknad är det skönt när lugnet igen infinner sig och marknaden kommer ju igen nästa år… Tack för i år!

Nu på måndagsmorgonen är det bara att ta tag i det vanliga arbetet: e-post, budget, projektredovisningar, planering för olika kommande arbeten och nya möten… Låter inte så spännande, men det är i alla fall skönt att vara tillbaka i vardagen… Tack för mig och nu i veckan för ni följa någon av ungdomarna i deras vardag!

Ha det bra!

Hälsningar Ylva

Då var marknaden igång, nu är det fredagsmorgon och jag ska berätta om gårdagen. Igår startade marknaden och det var en turbostart. Marknadsinvigning och vernissager var kvällen innan och redan på onsdagseftermiddagen var det fullt liv i Jokkmokk, massor av människor som för flyttade sig mellan olika arrangemang. Jag var och tittade på invigningen på Sámi Duodji. Det var tal, modevisningar och allra finast (tyckte jag) var barnens rajd (inte bara för att min son var med, utan det var verkligen fint).

Nu till torsdagen och vår dag började med att vi presenterade vårt projekt. Det var mycket folk i hörsalen på Ájtte under vår presentation och alla ungdomar i projektet, de vid samiska programmet, lärarna Siri Utsi och Lisa Jonsson och Bokenskolans rektor Klas Bergman var med. Klas inledde med att berätta om behovet av läromedel för de samiska studenterna och möjligheterna med att använda sig av internet för att skapa dessa läromedel, framför allt att dessa studenter får möjligheten att delge sin vardag. Studenterna fick beröm för deras fina arbeten och hemsidan och jag hoppas verkligen att de verkligen känner sig stolta, för det är ni värda! Jag har hållit en hel del föredrag, men det här var ett av de allra bästa och roligaste, tänk att vi under 45 minuter genomförde ett föredrag med rektor, lärare, studenter och vi i som arbetar här på Ájtte i projektet. Det var 16 personer som på något sätt deltog i presentationen. Tack alla, jag blir så glad av att se ert engagemang och få ta del av era idéer! Tänk Anna, Emeli vilken tur vi har som får vara med om det här! Ni kan sedan läsa mer om presentationen  och se bilder därifrån senare på vår hemsida.

Efter vår presentation skyndade alla i väg till marknaden och andra åtaganden, en del hade skoluppgifter, arbetade med sina dokumentationer, arbetade, gick som modeller eller kanske bara gick runt på marknaden. Men ni vet om ni ser några ungdomar som rusar runt med kameror så kanske de är de här ungdomarna som dokumenterar sin vardag…

På Ájtte var det ett fullspäckat program med olika föredrag, filmvisningar och en multimedia ’happening’, och massor av folk som tog del av allt! Det var helt omöjligt att kunna lämna museet, så jag har inte hunnit med att göra några marknadsinköp, men idag då ska jag hinna till Samernas och köpa något nytt fint silver eller kanske något av det jag så modellerna hade undermodevisningen… Sen måste jag ju fylla på mitt lager till slöjdandet, kanske lite nya band eller nytt tyg… Idag ska vi i Jokkmokk få träffa alla från Snåsa, men det berättar jag mer om i morgon…

Om ni inte har tagit chansen att komma hit till Jokkmokk, så gör det!

Se marknadsprogrammet: http://www.jokkmokksmarknad.se/extdefault.aspx?epslanguage=SV

Vi ses i vimlet och ha en trevlig dag!

Hälsningar Ylva

...marknadsförberedelserna fortsätter. På morgonen var traktorer och lastbilar ute och skottade bort snön, vilket behövdes efter förra veckan snöväder och storm. Det verkar var mer bilar och folk i rörelse ute på gatorna i dag, så lite marknadsbesökare måste ha anlänt .Eller kanske är det alla Jokkmokksbor som stressar runt och förbereder allt inför marknadens start... Längre än så här var inte bloggen idag angående marknadsläget, allt är lugnt. Mer om marknaden kommer inte förrän den startar det vill säga på torsdag, men då blir det allt annat än lugnt...

Imorgon kommer Terhi Silenius, projektarbetaren på den finska sidan att skriva och berätta. Men mer säger jag inte. Vi hörs och kanske syns på torsdag!

Hälsnignar från Ylva

 Oj, nu började det snöa och verkligen snöa, kanske traktorerna måste ut igen imorgon...

Bures boahtin! Buorre boahtem! Buerie båeteme! Välkomna! Welcome!

2010-02-01 Jokkmokks marknad närmar sig eller har redan startat så smått. Igår var det invigningen av den historiska marknaden på marknadsprogrammet. Den historiska marknaden pågår i dagarna tre. Det finns redan nu även andra programpunkter bland annat med olika föreläsningar och filmvisningar. I Jokkmokk börjar det nu märkas att en del turister har börjat komma, men än är det mycket lugnt och ganska lite folk syns ute (eller i alla fall utanför mitt fönster på Ájtte, men nu passerade just en förskolegrupp med barn som jag vet är på väg till Ájtte för att se ”Unna Junná”). Vädret är klart och kallt, just nu runt -20 grader. Det är en riktigt fin och vacker vinterdag!  

Jag som nu skriver och har tagit över bloggandet inom projektet samisk ungdom är Ylva Jannok Nutti. Men jag är inte en av ungdomarna, utan jag är projektledare för projektet. Jag ska under veckan försöka ge en bild av vad som händer här i Jokkmokk under marknadsdagarna. Marknaden startar som vanligt, vilket för er som inte vet är på torsdag, men onsdagen är även fullspäckad med invigning av marknaden och olika vernissager. Här på Ájtte håller vi nu för fullt på med att förbereda oss inför olika invigningar, vernissager, utställningar etc. Vi ska hålla ett föredrag om vårt projekt. Marknadsförberedelser kan annars kanske handla om, som ni tidigare kunde se i Elenas blogg, att sy en ny kolt. Kanske till marknadsdansen. Eller kanske med att baka till något kafé (något som jag borde ha gjort i helg). Eller kanske förbereda sig inför försäljning av någon slöjd eller så. Jag har inte i år heller hunnit med att sy någon ny kolt, till skillnad mot Elena och många andra ungdomar. Men däremot ska jag baka gáhkku till Sameskolans marknadskafé, fast det blir nog först på torsdag kväll efter vi (de samiska ungdomarna i Jokkmokk, Anna Westman Kuhmunen, Emeli Elfving och jag) har haft vårt föredrag. Alla marknadsföreberedelser i projektet nu på slutet har handlat om förberedelse inför det.

Det var en liten rapport från en förmiddag dagarna före Jokkmokks marknad och fortsättning följer…  

Varma vintriga hälsningar   Ylva Jannok Nutti